Sluta nu.

Sluta vara så förbannat obskyr, du får mig att framstå som en tråkig människa.

Hörde du?

Hörde du, de sade, de, de sade att du deka, deka, dekade, du dansade hela dagen då du deka, neka, nekade förslagen? Saliven över magen, har du kvar det, sedan den där dagen, då du nekade förslagen? Ja, hur var det, då du höll det, dem, det i hand, då de sade att du hade, nej, du har, du var, du var tillbakadragen? Ja, hur var det? Sade du svaret?

Sarumanlapp

En gång var det Sagan om Ringen på TV. Jag hade tråkigt och råkade rita Saruman över vår käre Carl von Linné på hundralappen.

Senare under kvällen besökte jag och några vänner en bar där jag bestämde mig för att betala med Sarumanlappen. Bakom bardisken stod en typisk hårdrockssnubbe med långt, korpsvart hår och rufsigt skägg. Han tog emot Sarumanlappen och tittade på den, sedan frågade han mig, "Kan du inledningen utantill?"

"Ja, du menar det där One ring to rule them all?" svarade jag och trodde att jag var jätteduktig.

"Nej, nej," sade han. "På alviska." Och därefter reciterade denna fantastiska bartender hela Sagan om Ringen-inledningen på just alviska.

Jag har aldrig känt mig nöjdare över att ha köpt något i baren än vad jag gjorde just då.

Tjugotvå

Jag blev tjugotvå år igår. Coolt.

Dagarna innan var jag kantad av en del ångest. Det kändes meningslöst att bli äldre. Äldre blir jag ju i och för sig för var dag som går, men varför måste det vara så tydligt? Jag tyckte inte om det. "Ett steg närmare trettio," tänkte jag. "Ett steg närmare ansvarsområden jag inte alls är intresserad av," tänkte jag lite till.

Men sedan, när torsdagen väl kom. Ja, då kändes allt bara bra. Min hjärna orkade inte bry sig, den var för nöjd för att göra det. Så då gick jag och köpte en födelsedagswhisky åt mig själv. En budgetvariant som faktiskt var god. Rökig och kryddig.

På kvällen blev jag firad med sång och åt chokladbollar med cocos tillsammans med några klasskamrater innan vi gick till musikhuset för att se på ett par uppträdanden

Jag var världens nöjdaste födelsedagsbarn.

Fullmåne

Jag drömde om en svart varg i natt. Den jagade mig genom ett lager av varierande drömmar. Många gånger hann den ifatt mig och jag fick kämpa för att hålla dess nafsande käftar borta ifrån mig och mitt ansikte.

Efter att jag hade vaknat kunde jag fortfarande minnas känslan av vargens tandkött och flottiga päls mot mina fingrar. Senare vid lunch berättade en klasskamrat att det hade varit fullmåne inatt.

Dörren

Det blev mer färg ute i korridoren.

Den fallande tetrisbrickan är dock felvänd på fotot. Det ser man på skuggorna. Fast nu är det fixat. På dörren. Åtminstone.

Morotoskaka

När jag vaknade upp i lördags så hade jag bestämt mig för att baka världens godaste morotskaka. Dels som ett vettigt tidsfördriv och dels som överraskningsfika åt mina korridorsgrannar.

Det slutade med två kakor. Den ena mer estetisk än den andra (som fick lida av ett smärre stavfel)...

För övrigt en väldigt trevlig kväll där nostalgi, bönsyrsekräck och besynnerliga djur i allmänhet diskuterades över en kopp kaffe.

Lite Svalöv

Göteborgs Bokmässa

Imorgon bär det av mot Göteborg. Där kommer jag att stanna fram till på söndag. I Göteborg kommer jag gå på bokmässan för första gången. Hoppas jag överlever.

Bläckhajen

Bläckhajen som jag har gjort till min blogglogga är något som jag har klottrat under arbetstid då jag fortfarande hade ett jobb. Nuförtiden studerar jag och då behöver jag inte sitta flera timmar i telefon, därmed mindre klotter. (Telefontimmar = telefonklotter.) Jag jobbade på samma, underbara jobb i ungefär ett och ett halvt år, så det blev en del telefonklotter under dagarna. Det mesta av klottret tycker jag om eftersom jag kände mig fokuserad och fantasifull för det mesta. När jag ser mina bilder idag kan jag nästan känna mig lite stolt.

Här är bläckhajen:

  

Och här är resten av bilden som jag har klippt ut hajen ifrån:

Jag har ritat "131010" på bilden eftersom det var just det datumet som jag jobbade. 13 oktober 2010. Min 21:a födelsedag. Det är roligt att studera den här bilden. "QWERTY"-tangenterna är där för att jag satt vid en dator jämt. "Daydream Believer" är där för att jag nötte just den låten av The Monkees under den perioden, samt många andra låtar i samma stil, t.ex. I don't like mondays av The Boomtown Rats. Handen kanske är där eftersom det var min bästa referens på en kroppsdel. Hajen vet jag kom från en artikel i SVD. SVD, DN och Aftonbladet var något man skummade igenom jämt på jobbet. Varje dag. Flera gånger. SVD och DN hade de bästa bilderna att rita av.

Det enda som egentligen var synd, det var att jag använde mesta delen av min fantasi och fokus till jobbet och klottret. Så när jag väl kom hem så var det väldigt sällan jag skapade något.

Cigarillbrev

Jag hade en cigarill till övers sedan ryssfesten och kom överens med en kompis att jag skulle skicka den till honom. Inget annat. Bara cigarillen. Så jag gick till ICA idag för att köpa ett kuvert och ett frimärke. Sedan satte jag mig vid spelhörnan och stoppade in cigarillen tillsammans med en tändsticka och en liten lapp som det stod "varsågod" på. Det var först när jag slickade igen kuvertet som jag insåg hur misstänksamt det måste ha sett ut. Jag flinade och kände mig en aning finurlig. Efter att jag hade postat brevet gick jag hem i regnet och kände mig nöjdare än vanligt!

Syster

En sådan där natt då jag och syster sitter uppe halva natten på Skype och bara skrattar istället för att prata.

Poem Express

Idag fick jag ta del av ett projekt som heter Poem Express. Det går ut på att barn får skriva en dikt som de sedan ritar en bild till. Dessa skickas in till Poem Express som går igenom bidragen och därefter utses en vinnare. Projektet är till för att barn ska inspireras och utveckla sin fantasi och det tycker jag är en väldigt fin idé. Läs mer om det här.

Hur som helst så var det jag, och två andra tjejer från klassen (Ida och Lisa) som skulle hålla i två lektioner. En etta och en femma. Första lektionen gick bra, trots att de inte riktigt kunde läsa eller skriva. Vi hade ett antal övningar som barnen tyckte om, men populärast var nog memorybrickorna som de använde sig av för att skapa ett eget fantasidjur. Det blev en del fårhajar och långshalshönor som jag ritade upp på tavlan medan barnen skrattade och skrek vad djuren tyckte om att göra, äta och vart de bodde. De fick även komma på ord som "svävar" och ord som de kan tänka sig finna i "rännstenen". En liten pojke räckte upp handen och sa "du" på ord som svävar och pekade på mig. Söt.

En timma senare hade de flesta barnen myror i byxorna och då var det dags för fruktstund. Vi tackade för oss och gick vidare till nästa klass.

Tidigare hade vi fått veta att vår andra lektion skulle vara för treor, men nu fick vi veta att det var femmor istället. Dessutom gav läraren oss endast en halvtimma, så vi gjorde snabbt om programmet så att det skulle passa 11-åringar istället, samtidigt som det höll tidsramen. Det var synd att läraren hade en negativ inställning till projektet, för barnen var helt fantastiska. De skrattade gott och skrev förskräckligt bra dikter och meningar på kort tid med fantasiord som de själva hade kommit på.

Det var en kille som hade skrivit en dikt med ordet "kuksvamp" i. Jag visste inte riktigt vad jag skulle säga när han läste upp den. Vi var ju där för att låta barnen använda sin fantasi fritt, inte för att hämma dem eller säga att de gör fel. För det gör de ju inte. Så jag sa att han var jätteduktig.

Ja. Kuksvamp.

Rysk circusafton

Vår korridor bjöd på rysk cirkusafton i helgen. Alldeles innan hade några av oss varit på en väldigt svensk roadtrip till Malmö, enbart för att konsumera IKEA (och lite Emmaus). När vi kom tillbaka så hade våra klasskamrater pyntat i vardagsrummet med ryska bilder, flaggor och mysbelysning. Det var en otroligt fin överraskning för oss som vilsna hade irrat runt i timmar med skolbusschabraket.

Vi intog den ryska stämningen omedelbart!

"vi har exklusiva chipsfrisyrer"

Jag var klädd i en turkos skiddräkt med rosa inslag som jag hade hittat på Emmaus tidigare under dagen. Mitt namn var Anastasia Boronsfonisdfolskofskij och jag var cirkusens ökända akrobat (tigertränare på deltid). Jag var väldigt stolt över vårt cirkusteam och mitt hemland Ryssland. Jag poängterade ett antal gånger att vår cirkus endast reser runt i Ryssland och ingen annanstans. En gång var vi till Finland, men de tyckte inte om oss och vi tyckte inte om dem. Anastasia var lite av en nationalist visade det sig.

Kaktusavokado

Jag hade en dröm för någon dag sedan som jag lyckades komma ihåg tack vare en anteckning jag gjorde så fort jag vaknade. Många detaljer etsade fast sig i minnet eftersom jag morgonen därpå berättade om drömmen för min mor och bara därför har jag nu bestämt mig för att skriva ner den.

Början av drömmen är borta, jag vet bara att jag var ensam inne i en liten stuga. Någonstans ute i skogen. Plötsligt fick jag kramp i mina händer, det kändes som att musklerna drogs åt och förlamades. Jag hade rysningar som klättrade över ryggen och en stark panikkänsla som sköljde över mig. Genast sprang jag ut ur stugan för att leta reda på mina föräldrar. Jag sprang genom en korridor med högt tak. Något fanns bakom mig. Något stort. Något brunt. Om jag minns rätt så var det något slags djur.

Till slut fann jag mina föräldrar. Gråtandes försökte jag förklara vad som hade hänt i stugan, vad som hade hänt mina händer. Jag sökte tröst. Men de var osäkra på vad de skulle säga. Mitt i allt ropar en okänd man åt dem att inte tro på mig. Enligt honom ljög jag. Jag var galen. En psykopat. Jag grät och bad mina föräldrar att tro mig, varför skulle jag ljuga? Sedan berättade jag om djuret som jag hade sett i korridoren och det var inte till min fördel. Mannen skrattade och menade att mer bevis än så på min galenskap behöver man inte. Mina föräldrar valde att skamfullt vända mig ryggen. Då sprang jag min väg.

Scenariot i drömmen förändrades en aning. Jag tror jag sprang genom ett slags kvarter, för helt plötsligt hade jag brytit mig in i någons bostad. Jag gick runt i huset tills jag såg en trappa som ledde ner till en källare. Det var mörkt där nere. Något rörde sig. Något levande. Och det växte. Ur mörkret kastades plötsligt en varelse fram, flera varelser. De klättrade efter väggarna uppför trappan med kletiga tentakler som klistrade sig fast. Men nere i källaren fanns något större, något som kontrollerade de mindre varelserna. Jag skulle närmast kunna likna det med en bläckfisk, trots att jag aldrig såg det. Jag bara visste.

Rädsla. Aldrig hade jag varit så rädd. Jag sprang. Jag lämnade huset och sprang. Av någon anledning visste jag att jag var tvungen att ta mig så långt bort som möjligt från det där. Av någon anledning visste jag att det snart skulle lämna källaren.

Här blir drömmen suddig igen. Kanske hade jag sprungit länge, men jag fann en familj med många barn som vilade under en gigantisk kaktus. På kaktusen växte det salami som man kunde äta. Jag har även antecknat kaktusavokado på lappen, men jag har ingen aning vad det är.

Hur som helst så slog jag följe med den här familjen ett tag och de bjöd mig på denna kaktussalami. De visade mig även ett hus där allt var vitt. Fasaden var vit, insidan var vit, möblerna var vita. Till och med trädgården var vit; gräset, träden, allt. Huset var bebott av den vite mannen och den vita frun. Även de var vita från topp till tå. Deras kläder och deras hud. Tydligen var de väldigt rika och bestämde i staden. Men de var hjärtlösa. Utan hjärta och utan själ.

Jag såg de en gång i drömmen. De stod i sin trädgård och den vita frun höll sin arm runt den vite mannens. De följde mig med blicken och kort därefter vaknade jag.

I väntan på aristokrati

Svalöv är vackert, trots att man fotar med mobilkamera.

Luleå är också vackert, trots att det är så långt bort.

Klicka på länken under bilden för att lyssna på min "nu bor jag i Svalöv, men saknar Luleå-spellista"! 

En svacka av

Stearinljusmörker

Under kvällstid samlas vi ibland några stycken i skrivarsalen. Vi tänder lite stearinljus och öppnar fönsterna trots att det regnar ute - annars kvävs vi av värmen. Några av oss har tagit med koppar, för några av oss vill dricka te. Vi sitter i en ring och flera av oss läser upp texter. Texter som vi har skrivit nyligen, texter som vi skrev för flera år sedan, eller texter som vi har korrigerat.

Än så länge undviker jag att läsa mina längre texter. Min röst håller inte riktigt orden ut.

Men med ett tjugotal par ögon och öron riktade mot mig i dimmigt stearinljusmörker läste jag åtminstone upp denna besynnerliga ordlek:

Bräcker barriärer bortom bergen.
Bergbältets byggda borger bryts, blir brinnande brasor.
Begådda brott bestraffas.
Burfåglar befrias, bortbytingar botgörs. Banar balans.
Berättelsens begynnelse bör beskådas bibliskt.

Och den här hade jag nog också kunnat läsa upp, bara för att den är så härligt löjlig och obegriplig:

Alltså! Själen kliar, naglarna faller av.
Stop, drop och roll.
Headbang finns inte utan korpsvart hår.
Ullvantarna brinner för de killas och sticks.
Akta dig för Spindelmannen, han hittar inte ut. Tics.

Men det gjorde jag inte, för den är obegriplig.

Coctailarmar

Tar en bild till. Denna kallar jag Coctailarmar av förklarliga skäl.

Jag fick den eminenta frågan av en person som undrade vart jag hade fått inspirationen ifrån. Jag svarade, "Min arm gjorde ont, det kändes som att den skulle falla av. Efter det såg jag ordet cocktail och 1+1 blev 2."

Logik liksom.

Kråkloskor

Begynnelsen

WHAM! BAM! ACTIONMAN! är ett uttryck jag och min syster myntade för ett par år sedan då vi satt i bilen på väg mot ICA för att inhandla världens alla frukter. Vi skulle skapa den ultimata fruktsalladen till den ultimata filmkvällen för vi är rätt så ultimata systrar.

Humöret var på topp, som man brukar säga. Det brukar det oftast vara när vi åker bil tillsammans. Och handlandet, det gick smidigt. Jag minns att vi köpte fruktdrycker till frukterna.

På väg hem så sjöng vi med till dåliga poplåtar, men det var först när Stina bytte radiokanal till P4 som vi kom in mitt i en låt som vi inte hade hört tidigare. "WHAAAM BAM ACTIONMAN!" sjöng mansrösten i radion och kort därefter avslutades låten. Vi fick aldrig veta vem det var...

Men kul hade vi åt det! WHAM! BAM! ACTIONMAN! blev snabbt ett återkommande uttryck bland våra internskämt, och snart fick en sångtitel äran att döpas efter dessa kraftfulla ord. (En annan populär sångtitel som vi har skapat är PIGGY CAN'T BREATHE.)

Det tog dock inte länge innan vi hittade låten och artisten bakom detta mästerverk. Vi var rätt förvånade och skamsna över att det var The Goblin King himself* som var sångaren och att vi inte hade känt igen hans röst. Ja, sannerligen. Det var David Bowie. Till vårt försvar så hade vi endast hört de sista sekunderna av låten och dessa sekunder var till mesta del dränkt av skratt. Men det som förvånade oss mest var att han faktiskt sjöng, "wham bam thank you mam!" Först förnekade vi det. Sedan accepterade vi att David Bowie's fras var snuskigare än vårt. Sedan firade vi över att orden hörde till oss och ingen annan!

Därefter har jag blivit självutnämnd huvudvårdare av denna delikata fras och allt eftersom har den bantats ned till ett ord.

Ett. Mäktigt. Ord.

Därav namnet WAMBAMACTIONMAN.

' The Golbin King (även känd som Jareth) är en karaktär som David Bowie spelade i 80-tals filmen Labyrinth. Episk film.