Romanprojekt och äktenskap

Igår så talade vi – jag, Tova och Evelina – om romanprojekt. Och om hur mycket det liknar ett äktenskap. Vi talade om hur romantiken liksom försvinner efter ett tag och hur historien inte är lika spännande längre. Man bara ledsnar och skriver allt mindre och mindre. Eller så skriver man, men det är inte lika roligt. Man börjar så småningom flörta med nya idéer. De nya idéerna får en att le på bussen och skratta högt i mataffären. En dag lägger man handen på pennan och tänker, ”går jag för långt nu?”

Och så gör man det. Tangenterna smattrar och allt man skriver är fantastiskt! Romanprojektet är åsidosatt. Bortglömt. Försummat. Man tänker att man aldrig borde ha börjat på det gamla projektet. Det gamla projektet är SÄMST. Det är ju DET HÄR man vill skriva istället. Åh, det kommer att bli så himla bra!

Men någonstans har man ju ett samvete. All den där tiden man har lagt ned på det gamla projektet, ska man bara kasta bort det? Det finns så många ordval, stycken och metaforer som faktiskt ÄR genialiska. Man inser att det gamla projektet – om än inte perfekt – är något bra. Något bra som måste avslutas. Men inte så här. Inte mitt i.

Så man går tillbaka. Börjar skriva igen på romanen. Det är inte perfekt. Men det är bra. Man kanske inte får några fantastiska debutantpriser för det. Möjligtvis en positiv recension från vänner och bekanta. Men man är stolt. Man gjorde det. Fixade ett tillfredsställande avslut. Och ur det avslutade romanprojektet så kanske det föds ett nytt. Något som man blir upp över öronen förälskad i. Som en dag kommer att växa upp och bli en timma i K1-salen på Bokmässan. Eller ett sommarprat i P1. Eller ett nobelpris. Vem vet.