När hon var liten brukade hon på måfå välja ut ett namn i telefonkatalogen. Namnet hon valde skrev hon på ett kuvert och i kuvertet lade hon en pryl som hon sedan postade iväg anonymt
Det kunde vara allt från mormors gamla blusknapp som hon hade pillat bort för att den hängde löst i sin tråd. Eller en oblåst serpentin från hennes 9-års kalas då Ellen sa att hennes mamma var konstig. Eller en guldfärgad kotte som brukade ligga i hennes vandrarpinnes terrarium.
I det här fallet så var det en brosch. Ett slags simborgarmärke i form av en sjöhäst. Som hon hade fått av hennes bästa vän Lovisa när de tränade konstsim tillsammans. Hon hade skickat iväg den till en okänd människa kort efter att Lovisa hade dött i en olycka. Strax innan de skulle börja högstadiet.
Och där var den. Tio år senare. Fäst på kragen till en mossgrön ullkavaj. Kavajens bärare var en skäggig man på väg till bensinmackens kassa. Hon ville säga något. Fråga honom. Veta. Men hon stod kvar, alldeles stilla och såg på då han betalade för sina varor och gick. Kundkorgen hängde tungt i hennes hand. Det här betyder något, tänkte hon. Och så släppte hon allt.
Han hade precis startat upp sin gamla passat och hjulen hade börjat rulla när de kom till ett tvärstopp. Hon hade slängt sig framför motorhuven. Irriterad, rullade han ned fönsterrutan och innan han hann yttra sig, sade hon: "Jag ger dig femhundra spänn om du skjutsar mig till Staden."
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar